Om Lerklining 

av Sten Norén
Materialet är hämtat från Ler & Halmbyggaren Nummer 3 -2000

Inledning
Denna sammanfattning gjorde jag ett par dagar efter en genomgången kurs i lerklining, som leddes av Johannes Riesterer, som har firman Svenska Jordhus, och är en av de få i landet som sedan många år heltidsarbetat med att bygga lerhus, lerklina mm. Kursen hölls vid Länsmansgården i Östa och anordnades av kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen i Västmanlands län.

Jag har också använt anteckningar från ett samtal om lerklining med Maja Malmgren på Almagården och har läst vad som skrivits om lerklining i diverse böcker om byggnadsvård, såsom ”Så renoveras torp och gårdar” och ”Handboken /Katalogen” från Centrum för byggnadsvård i Gysinge, m.fl. Se referatlistan i slutet. Det är då slående hur olika blandningsrecept och andra rekommendationer ofta är. Vad är det rätta? Detta är ju inte ovanligt när det gäller gamla byggnadstekniker. Jag kommer att nämna en varianter i texten, men litar i ganska stor utsträckning på vad Johannes sagt, eftersom han har lång, praktisk erfarenhet och vi kunde diskutera en del varianter under kursen. Han har också läst och kommenterat denna text.

Egenskaper
Innan munkarna från Europa på 1100-talet lärde götar och svear att bygga knuttimrade hus var de låga väggarna i vikingarnas hus långhus täckta av lera på ut- och insidan av ramen av stolpar och vidjor. Man kan tänka sig att de snart förstod att täcka även de timrade husens väggar med lera för att förhindra drag. I Skåne och andra virkesfattiga delar av Sverige har leran länge fått ersätta en av timret. Leran gör väggarna täta och dragfria, fyller igen utrymmen där vägglössen och annan ohyra kan trivas och ger en fin slät yta för målning och tapetsering.

Det sägs bland annat i ”Handboken” från Gysinge att lerkliningen också har hög värmeisolerande förmåga. Enligt Johannes är detta dock inte riktigt, K-värdet är ganska lågt. Däremot har lerlagret en värmelagrande förmåga som kan kompensera den låga isoleringsförmågan. Lerkliningen är också brandhämmande, ljuddämpande, fuktbalanserande och konserverar organiskt material, såsom trä och halm. Lerblandningen har en fuktkvot på 3-5 % jämfört med trä, 8-12 %, vilket gör att leran drar fukt ur trä. Det finns heller ingen risk för kondensfukt på lerputsens yta. Dessa egenskaper gör lerklining intressan även i nya hus.

Lerklining kan också användas som vindskyddsmaterial i blindbottnar under golv i stället för vindpapp.

Leran
Leran skall helst vara grusfri så kallad ”alvlera” ren blålera är för tungarbetad. Den bör tas 40 centimeter ner i marken så att man inte får med humus, vars syror fräter på organiskt material såsom till exempel halm. Bra lera skall liksom suga fast fingrarna när man gnider dem med lera däremellan.

Det är bra om man kan ta upp lera ett eller flera år i förväg och förvara den över vintern under tak eller presenning. Lerklumparna fryser då sönder och gör leran mer lättbehandlad.

När man skall använda lera löser man upp den i vatten, till exempel i ett gammalt badkar. Leran först och vattnet sen torde vara enklare än tvärtom; det viktiga är att man ej rör om i leran; om man rör om så försvinner inte klumparna. Låt leran stå orörd i 2-3 dagar innan den används.

Man kan köpa torkad pulveriserad lera på säck. Kan kosta 2-5 kronor per kg.

Sand
Sand måste tillsättas som magringsmedel. Det ska vara så kallad putssand, 0-4 mm grov. Bruten, krossad sand är bättre än rundslipad natursand från en strand.

Halm mm
Som armering i lerkliningen används halm, det kan vara råghalm eller kornhalm; havrehalm är svagare, Linhalm är bra, den är fintrådig och stark. Halmen bör hackas i cirka 5 centimeter stora bitar.

Man kan också ha i annat organiskt material såsom torv, agnar, barr från skogsmarken eller från en övergiven myrstack, kutterspån, sågspån med mera. (De senare är mera att betrakta som magringsmedel). I ”Så renoveras …” står att man kan ha lite limvatten i, och att björnmossa kokad i vatten ersätter både limvatten och en del av armeringen. Johannes nämnde inget om detta. Överhuvudtaget tog man förr det material man billigt kunde komma över; sand var mindre vanligt då.

Gödsel
Gödsel från fiberätande djur är en armering som Johannes och Maja rekommenderar. I ” Så renoveras…” och ” Gysingehandboken ” står inget om detta. Kanske är det en idé mer använd ute i Europa ? Eller också ville de boklärde som skrev ner de gamla lerkliningsreceptet som dessa böcker går på, kanske från 1700-talet , inte nämna att man använde kodynga på väggarna!? Det går att klara sig utan kogödsel, men enligt Johannes blir blandningen smidigare att arbeta med och lerkliningen blir hårdare och mer vattenavvisande om den innehåller gödsel.

Kogödsel är smidigare och har vissa ämnen som gör att den anses bättre än hästgödsel. Om gödsel har torkat länge måsten den lösas lite i vatten först. Kogödsel kan dock lukta ganska besvärande när man arbetar med den. När lerkliningen har torkat på väggen känns däremot ingen lukt. Gödsel ska vara färsk, vilket torde betyda högst en gammal. Fårgödsel ? Vet ej.
Kogödsel är ofta blandad med halm eller annat strömaterial. Det går bra att använda, fast halmstråna blir gärna för långa och det är svårt att hacka gödseln. Därför är ren gödsel att föredra.

Gammal lerklining
Gammal lerklining kan blötas upp och återanvändas. Den armerade halmen har dock blivit spröd, varför man bör blanda ny lerblandning och ha i mer halm, högst 1/3 gammal lerklining.

En tillblandad lerblandning kan förvaras i flera månader. Tillsätt vatten och rör om när den skall användas.

Recept på blandningen
Det finns nästan lika många recept som det finns handböcker! Det beror väl på att de i allmänhet är tagna från recept från tidigare århundraden med de lokala variationer ifråga om lerans kvalitet och tillgången på magrings- och armeringsmaterial som var vanliga då. En erfaren lerklinare går till slut på känslan när han ser och tar i blandningen! En blandningsklump ska klippa kvar vid handen när handen vänds upp och ner.

Det recept jag anger här är det vi fick av Johannes på kursen:

1 volymdel lera
2 ----II---- sand (varierar från 1 till 3 delar i receptet)
1 ----II---- torv (eller kutterspån )
1 ----II---- halm (råg-, vete eller linhalm )
1/6 --II---- ren kogödsel

Tillkommer vatten i lämplig mängd. Som nämnts kan också ¼ volymdel limvatten tillsättas.

För finputsningen bör man byta ut halmen mot ko-, häst- eller människohår som armeringsmaterial. Gå till frisören för att få hår!

Blandning
Det är viktigt att ingående material blandas väl. Förr fick kor eller hästar trampa blandningen, bäst barfota, men man kan också ha gymnastikskor på fötterna. Man kan trampa direkt på marken eller, om man har begränsat med material, i en stor lågkantad trälåda eventuellt inklädd med presenning. En så kallad jungfru, en rejäl trästock, till exempel 4”x4” , med ett tvärgående handtag upptill kan också användas som blandningsredskap.

För maskinell blandning rekommenderas en tvångsblandare (vertikalblandare) eller en stor degblandare. Cementblandaren modell tombola ) anser Johannes inte vara användbara, även om ”övningsboken” anger det. Om man trots allt använder cementblandare, som kan vara lättare att få tag i, kan man lägga in några stora stenar i den.

Då man blandar med maskin blandar man först leran med hälften av sanden. Tillsätt sedan halm och gödsel och häll vatten efter behov. Blandningen kan gå ganska torr i några minuter, så mals lerklumparna sönder. Sist tillsättes mer sand och den tillbehövliga vattenmängden
tillsätts , tills en smidig och elastisk blandning erhålles. Om den får stå ett dygn eller så blir den i allmänhet bättre.

Utrustningen
Förutom de ovan beskrivna materialen behövs en del verktyg och annan utrustning när man skall lerklina.

För blandningen:
En tvångsblandare ( eller eventuellt en cementblandare eller en trälåda och en jungfru)

Hinkar
Spadar och skyfflar

För putsning:
Golvpapp eller masonitskivor att täcka golven med
Slip- eller putsstål av metall
Murslevar
Gummihandskar
Skottkärra

Förbehandling av väggen
Under gammal lerklining har väggen nästan alltid hack gjorda med yxa som kan hålla kvar leran. Träpluggar förekommer också. Hacken har med åren mist sin spänst och hjälper inte lika mycket vid en omklining. Att göra nya hack brukar vara svårt i en gammal torr vägg. Icke desto mindre gjorde vi ingen annan förberedelse än de gamla hacken i Länsmansgården i Östa och det gick nästan överallt bra, fast vi hade 6-7 centimeter tjocka lager av lerklining !

I en del böcker rekommenderas att spika snedställda ribbor eller galvaniserat hönsnät på väggen. Johannes tycker det är onödigt! Det minskar fästytan mot själva väggen före lerans anbringande, vilket flera böcker rekommenderar. Väggen ska dock borstas och torkas ren från damm.

Putsningen
För att få en jämn och sprickfri yta är det bäst att utföra putsningen i två lager.
Eventuellt fyller man stora sprickor och hål innan man börjar med grovputsen.

Vid grovputsningen anbringar man lerblandningen på väggen med handen eller en murslev eller slipstål och jämnar ut det med slipstålet. Man skall bara dra en eller två gånger över bruket med slipstålet. Om man ”filar” flera gånger över ytan försvagas infästningen mot underlaget! Golvputslagret brukar vara 2 till 3 centimeter tjockt och kan gott i ett gammalt hus följa huset buktning. Johannes tycker det går bäst att börja upptill på väggen och arbeta sig neråt.

Sedan ska grovlagret torka innan man lägger på finlagret. Det kan ta allt ifrån en dag till över en vecka beroende på torkningsförhållandena. Enligt ”Gysinge” ska det dock inte torka helt innan nästa påslag, ja viss fuktighet rekommenderar dom. Finputsen skall vara en halv till en centimeter tjock och ha någon form av hår som armering i stället för halm. Om lister och fönsterfoder tagits bort ska de sättas tillbaka före finputsningen.

Torkning
Enligt böckerna görs lerkliningen bäst på våren eller hösten då torkningen varken är för snabb eller för långsam. Johannes arbetar dock året runt och på vintern påskyndas torkningen med hjälp av varmluftfläktar. Det är viktigt att det är bra ventilation vid torkningen. Låt fönster stå öppna!

Ytbehandling
Då finputslagret torkat ordentligt kan man måla, gärna med traditionell limfärg, eller tapetsera eller till och med kakla på väggen, Före tapetseringen kan man stryka tapetklister eller limvatten på leran så att den blir mindre sugande.

Slutord
I sommar ska vi försöka tillämpa dessa kunskaper och lerklina väggarna i köket på 1700-talstorp i Skinnskatteberg, därefter kanske det kommer att finnas anledning att revidera några delar av dessa anteckningar. Det ska bli spännande!


Referenslitteratur

• Lerklining i timmerhus. Av Emanuel Eklund och Johannes Riesterer Jubileumsnummer 2000 av ”Byggnadskultur”, Tidskrift för Svenska föreningen för byggnadsvård. Sidorna 66-67.
• ”Så renoveras torp och gårdar” av Ove Hindemark med flera. 1982. Sidan 173.
• ”Reservdelar till gamla hus ”, Handbok/ Katalog Nummer 4 från Centrum för Byggnadsvård i Gysinge. Sidan 123 -124.
• ”Hjälpreda vid byggnadsvård i Västmanland”, nummer 1 1996, sidan 24.