Byggnadstekniker

av Eva-Rut Lindberg


Stampteknik/Pisé
Mackelering/Cob
Murverk/Adobe
Vedmurning
Utfyllnader
Isolerlera
Ytbehandling


Stampteknik/Pisé

Stamptekniken är torr och samman­sätt­ningen är identisk med form­pressad eller stampad lersten. Skillnaden är utförande­tek­niken, där lerjorden stampas i formar till monolitiska väggstycken. Tekniken är se­dan långt till­baka i tiden känd och använd. Vid ana­lyser av de äldsta stampmurarna har det visat sig att de bestått av likartad samman­sättning av 70 % sand och 30 % lera. I väst­världen är idag kommersiellt stamphus­byggan­de en för­svin­­nande liten del av nyproduktionen, men i vissa om­råden i Austra­lien uppgår andelen till 20 %.

En korrekt utförd stampvägg kan ta av­sevärda laster. En väl stam­pad vägg kan liknas vid ett snabbtillverkat sedimentärt berg där den natur­liga processen, som tar tusentals upp till miljontals, år sker med hjälp av ett stampverktyg under loppet av några mi­nuter.

Formar och formsättning: Formsättningen är en stor del av arbetet med en stampvägg. Tiden som åtgår till att sätta upp och ta ned formarna är ofta större än den som behövs till att fylla och stampa dem. När massan har stam­pats tas formen omedelbart bort så att luften kan torka ut från vägg­avsnittet och en härdningsprocess kan komma igång. Det finns en stor mängd system från mycket enkel till avan­cerad form­sättning.

Mackelering/Cob

Mackeleringstekniken är våt och samman­sättningen liknar den för gjuten lersten (adobe). Fet lerjord blandas med sand, grus, halm och vatten till en formbar massa varpå kompakta väggar formas på fri hand. På engelska kallas tekniken för cob.

Tekniken att bygga självbärande väggar med lera och halm är tro­ligen mest känd från England men finns även dokumen­terad i Sverige. Tillvägagångssättet är likadan idag som för tvåhundra år sedan då häftet med titeln Underrättelse för all­mo­gen att Bygga Hus af Ler-Bruk utkom. Den tunga processen att trampa ihop ler­massan med fötter eller med hjälp av djur kan nu ersättas med traktor som körs fram och tillbaka över blandningen till dess att den rätta konsistensen infinner sig.

Uppförandet av en mackelerad lermur sker i korthet enligt föl­jan­de; lerjord, med eventuell tillsats av sand och grus samt halm blandas med vatten. Ingredi­enser­na ältas ihop och väggen byggs genom att med en grep kasta upp massan på muren och sedan trampa till den med fötterna. Huset byggs varvvis, utan form, i skift om 500 - 800 mm. När dessa är färdiga bankas väggsidorna ihop med en klamp eller liknande för att slutligen justeras och snyggas till med en hacka eller spade.

Murverk/Adobe

Murverk består av sten eller block som i de flesta fall samman­fogas med bruk. Fram­ställningstekniken av lerjord kan vara såväl våt som torr medan samman­fogningen till mur alltid är våt. Med undantag av ler­brödstekniken måste lerstenarna torka en tid innan de blir starka nog att bära större laster.

Lerblock och lersten kan stampas eller pressas i form, gjutas eller strängpressas. De två förstnämnda metoderna räknas till torr teknik medan de sistnämnda är våt. Torr teknik innebär att produkten är så gott som torr när den bearbetas medan en betydande del vatten måste tillsättas vid beredningen av materialet i våt teknik.

Till formpressad lera finns det många olika typer av maskiner som komprimerar jorden till block. Lerjordsammansättningen till form­pressad lersten och stampad lersten är mager, vilket innebär ett ler­innehåll mellan 10 - 25 %. Eventuellt tillsätts sand och grus som magringsmedel. Vat­teninnehållet ska vara optimalt ur kompakte­ringssynpunkt.

Strängpressade eller gjutna block är våta tekniker, oftast med fe­tare jord än den som används till formpressning. Grovt hackad halm, som fungerar som arme­ring och samtidigt bidrar till att blocken får en jäm­nare ut­tork­ning, kan tillsättas före gjutning av massan. Strängpressning är för övrigt den teknik som används vid industri­ell till­verkning av tegel.

Lerbröd: En speciell variant av murverk är ler­bröds­tekniken där stenar mo­delleras för hand till limpliknande stycken som läggs i för­band utan bruk. Tekniken räknas till de våta meto­derna.

Vedmurning

En hybridform av bärande teknik där lera används är vedmurning. Denna teknik uppstod under 1800-talet kring de fram­växande såg­­verksindustrierna. Bostadslösa sågverksarbetare fann på rådet att mura hus av spill­virke från planksågning.

Byggnadssättet att mura plankbitar på samma sätt som tegel i 1/2 stens löp­förband kallas knubbteknik men har, eftersom dessa bygg­nader förekommer på många håll i lan­det, många dialektala varia­tioner. Ett annat byggnadssätt är kubbtekniken som består av hop­murade runda eller kluvna ved- eller timmerkubbar som lagts på tvären i väggen, en teknik som troligen har äldre anor än knubb­tekniken.

Vedhustekniken återfinns främst i arbetar­bostäder och ladugårdar, men även andra byggnader såsom byggmästarvillor, hotell och skolor är uppförda på detta sätt med ved lagd i lerbruk i väggarna mellan utvändig panel och invändig tapet.

Utfyllnader

Till utfyllnader räknas lerbruk och sam­man­sättningar av ler­mate­rial som sam­verkar med andra material. Ett exempel är vickler som består av pinnar som virats med ler­halm och som sedan fungerar som utfyllnad i exempelvis golv­bjälklag. Ler­bruk görs av lera och sand, eventuellt med tillsats av något annat mag­rande medel så­som sågspån, och används som murbruk.

Isolerlera

Isolerlera är ett samlingsbegrepp för mate­rial där isolerande kom­ponenter såsom halm, träflis och leca-kulor binds samman med lera. Dessa kallas då lerhalm, trä­flis­lera och lecalera. Be­grep­pet lättlera an­vänds också för denna teknik men kan vara för­virran­de eftersom ordet används i geologin och där betecknar en jordart med lerhalten 15 - 25 %.

Byggsätten med isolerlera är ar­bets­intensiva och tork­tiderna ganska långa, upp till 6 veckor för en väggtjocklek om 400 mm lerhalm. Om torktiden blir för lång och övriga villkor är gynnsamma för mikroorganismers tillväxt är det risk för kompost­bildning då orga­niska material används.

Isolerlera framställs genom att blanda ihop lervälling och det iso­le­rande materialet. Lervällingen kan vara tunn eller tjock be­roende på hur pass stor grad av isolering som ska erhållas. Isolerleran kan formas till block, som sedan muras, eller gjutas i väggformar direkt. När isolerlera används måste det alltid finnas en bärande stomme som tar upp laster. I de flesta fall kan denna även fungera som stöd för klätter­form när sådan används.

Ytbehandling

Till ytbehandling räknas putsning och golv­beläggning. Andra ord som förekommer är ler­kli­ning och lerstrykning, men principen är densamma, nämligen att täcka en vägg­del med lermaterial.
Lerputs kan användas på de flesta bygg­material, men för att putsen ska fastna ska ytan vara ojämn. Ibland kan det därför vara lämpligt att använda reveteringsmatta som underlag. I liggtimmerhus före­kom det förr att väggarna råhöggs med yxa för att ge lerputsen bättre fäste.

De ingående komponenterna i lerputs är lerjord som bindemedel, sand som mag­ringsmedel och något armerande material för att inte putsen ska spricka när den torkar. Armeringen kan bestå av hackad halm, kutter­spån eller djurhår. Det finns ett antal olika recept för lerputs vilket beror på att leran varierar från plats till plats. Lerputs behöver endast läggas på i två lager, en tjockt pålagd grov­puts fungerar som utstockning, och en tunn finputs för att få en jämn och slät yta. Ytan kan sedan tapetseras eller målas med kalk-, lim- eller silikatfärg. Vid användning av lerputs utom­­hus är det lämpligt att kalkstryka väg­gen efter det att det sista putslagret lagts på.